"This is an Address That Does Not Exist #2"

The sign on the footpath
between Bankogatan and Riksdalersgatan is part of
the WHOSE SQUARE exhibition, an initiative by Högsbo
Library and Högsbo Church in collaboration
with GIBCA EXTENDED with the support of Familjebostäder.
THE DREAM
a text by Lars Embäck
Högsbo was once rural. In the
early part of the twentieth century, Högsbotorpen
grew up on the hilly terrain. Now, the district
of Högsbo has been part of the city of Gothenburg
for decades.
Högsbo's history is expanded
and united with Europe's twentieth-century history
through artist Endre Nemes' artwork "Marmorintarsia"
at the square in the centre of the district. Nemes'
monumental composition can be interpreted as a story.
Here, we see the presence of Nemes' upbringing in
Central Europe during the First World War. It also
reflects his later escape from Hitler's persecution
of the Jews before the Second World War. Nemes' abstract imagery touches on a painful autobiography. But perhaps Nemes was
unaware that his work was or could be regarded as
a personal testimony. "Experience has fallen in
value... We have not become richer in communicable
experience, but poorer," writes author Walter Benjamin
in a reflection on the civilisation that saw the
silent soldiers return after the end of the First
World War.
Many people say that it is important
not to get stuck in the past. Perhaps the expression
is not only about time, but also about not unnecessarily
emphasising ourselves. We should appear reliable
and secure by forgetting and/or holding back ambiguous
and difficult experiences. At the same time, people
can become speechless and mute for many different
reasons and to varying degrees.
In the early 1960s, when I was of
preschool age, my mother stood on our balcony on
Bankogatan in Högsbo and shouted threats. She
shouted at the houses on Riksdalersgatan and the
forest between them. Life with her was unsettling
for a child. But my mother was my mother. She told
those around her that we, she and her family, were
being persecuted. My mother lived in an incomprehensible
and frightening reality.
In recent years, I have imagined that
my mother was in a strange place together with the
artist Hilma af Klint. They could meet regardless
of time and space to explore together the borderland
between spiritual experiences and insane hallucinations.
Hilma af Klint and her contemporary friends put
themselves into trance-like states when they communicated
with spirit beings named Amaliel, Ananda and Gregor.
But the high masters of af Klint's spiritualist
world would certainly have seemed like creatures
from the abyss to my mother. My mother's inner world
was populated by witches, murderers and sex offenders.
There were criminal lunatics and blackmailers such
as Hajd, Tilbit and Verner Klägg.
It was not until middle age, after
searching through public archives, that I began
to understand events that had previously been hidden
about my upbringing and my mother and father's lives.
My father was travelling in a car that veered off
the road in 1933. A motorcycle ran over my mother
as she was crossing the street in 1948. Both suffered
severe brain damage, the consequences of which were
not apparent until much later. My parents met two
years after my mother's accident. They dreamed of
starting a family and living a happy life. Neither
of them was completely healthy or young, but my
mother and father saw each other as their best chance.
This text is not about accusing anyone. Given the
circumstances, everyone did what they thought was
best.
The square in Högsbo was completed
in the mid-1950s and was given an oversized bell
tower in the form of a high-rise building without
a bell. Later, in the mid-1960s, a church in the
brutalist architectural style was built one block
to the east. The newly built place of worship was
given its own tower, which houses a church bell
that regularly rings to call people to worship.
Today, we can imagine the square as a surrounding
antechamber to the Christian church – similar
to the older trading places that for millennia were
located right next to basilicas and temples. Nemes'
intarsia, which my father or my older brother showed
me around 1960 as an expression of modern art, could,
from this perspective, serve as an external altarpiece
despite its relative distance from the church interior
and regardless of the fact that it is a secular
work.
|
|
"Det här är en adress som inte finns #2"
Skylten vid gångstigen mellan Bankogatan och Riksdalersgatan ingår som en del av evenemanget VEMS TORG? Utställningen är ett initiativ av Högsbo bibliotek och Högsbo kyrka som genomförs med stöd av Familjebostäder i GIBCA EXTENDEDs nätverk.
Drömmen
av Lars Embäck
Högsbo
var en gång landsbygd. I den tidigare delen av nittonhundratalet
växte högsbotorpen upp i den backiga terrängen.
Nu är stadsdelen Högsbo sedan årtionden
tillbaka en del av Göteborgs stad.
Högsbos
historia utvidgas och förenas med Europas nittonhundratalshistoria
genom konstnären Endre Nemes konstverk "Marmorintarsia"
vid torget i centrum av stadsdelen. Nemes monumentalkomposition
kan tolkas som en berättelse. Här finns närvaron
av Nemes uppväxt i centraleuropa under det första
världskriget. Här finns den senare flykten undan
Hitlers judeförföljelser inför det andra
världskriget. Nemes abstrakta bildvärld berör en smärtsam självbiografi. Men kanske
var Nemes omedveten om att hans verk var eller kunde betraktas
som en personlig vittnesbörd. "Erfarenheten har
fallit i kurs... Vi har inte blivit rikare på kommunicerbar
erfarenhet, utan fattigare", skriver författaren
Walter Benjamin som en reflektion över den civilisation
som såg de förstummade soldaterna återvända
efter första världskrigets slut.
Det
finns många som säger att det viktigt att inte
låsa fast sig vid det gamla. Kanske handlar uttrycket
inte bara om tid utan också om att vi inte i onödan
skall framhäva oss själva. Vi skall framstå
som pålitliga och trygga genom att glömma och/eller
hålla tillbaka tvetydiga och svåra upplevelser.
Samtidigt kan människan bli ordlös och stum av
många olika anledningar och – i olika omfattning.
I början
av sextiotalet, när jag var i förskoleåldern,
stod mamma och skrek hotelser från vår balkong
på Bankogatan i Högsbo. Hon skrek mot Riksdalersgatans
hus och skogspartiet däremellan. Tillvaron tillsammans
med henne var orolig för ett barn. Men mamma var ju
min mamma. Hon berättade för omgivningen att vi,
hon och hennes familj var förföljda. Mamma levde
i en obegriplig och skrämmande verklighet.
På
senare år har jag i fantasin föreställt
mig att min mamma i sitt inre befann sig på en främmande
plats tillsammans med konstnären Hilma af Klint. De
kunde mötas oberoende av tid och rum för att tillsammans
utforska gränslandet mellan andliga upplevelser och
vansinniga hallucinationer. Hilma af Klint och hennes samtida
vänner försatte sig i transliknande tillstånd
när de kommunicerade med andeväsen med namn som
Amaliel, Ananda och Gregor. Men de höga mästarna
i af Klints spiritistiska värld skulle säkert
ha framstått som avgrundsvarelser för mamma.
Mammas inre värld befolkades av häxor, mördare och
sexualbrottslingar. Där fanns kriminaldårar och
utpressare som Hajd, Tilbit och Verner Klägg.
Först
i medelåldern, efter ett sökande i offentliga
arkiv, kunde jag börja förstå händelser
som tidigare varit dolda kring min uppväxt och mammas
och pappas liv. Pappa färdades i en bil som körde
av vägen 1933. En motorcykel körde över mamma
när hon gick över gatan 1948. Båda ådrog
sig svåra hjärnskador vars konsekvenser inte
blev överblickbara förrän långt senare.
Mina föräldrar träffades två år
efter mammas olyckstillfälle. De drömde om att
få bilda familj och leva ett lyckligt liv. Ingen av
dem var helt frisk eller ung, men mamma och pappa, såg
varandra som sin bästa chans. Den här texten handlar
inte om att anklaga någon. Utifrån givna förutsättningar
gjorde alla vad de trodde var bäst.
Torget
i Högsbo stod klart i mitten av femtiotalet och fick
en överdimensionerad klockstapel i form av ett höghus
som saknade klocka. Senare i mitten av sextiotalet uppfördes
en kyrka i brutalistisk byggnadsstil ett kvarter österut.
Det nybyggda gudstjänstrummet fick ett eget torn och
i detta torn finns en kyrkklocka som regelbundet ringer
till samling. Idag kan vi föreställa oss torget
som ett omgivande förrum till den kristna kyrkan
lik de äldre handelsplatser som i årtusenden
placerats strax intill basilikor och tempel. Nemes intarsia,
som pappa och min storebror visade mig omkring 1960 som
ett uttryck för modern konst, skulle med ett sådant
synsätt kunna fylla funktionen av att vara en extern
altarbild trots det relativa avståndet till kyrkorummet
och oavsett att det är ett profant verk.
Högsbo
bibliotek och Högsbo kyrka
med
stöd från

|