"This is an Address That Does Not Exist #2"

The sign on the footpath between Bankogatan and Riksdalersgatan is part of the WHOSE SQUARE exhibition, an initiative by Högsbo Library and Högsbo Church in collaboration with GIBCA EXTENDED with the support of Familjebostäder.

THE DREAM

a text by Lars Embäck

Högsbo was once rural. In the early part of the twentieth century, Högsbotorpen grew up on the hilly terrain. Now, the district of Högsbo has been part of the city of Gothenburg for decades.

Högsbo's history is expanded and united with Europe's twentieth-century history through artist Endre Nemes' artwork "Marmorintarsia" at the square in the centre of the district. Nemes' monumental composition can be interpreted as a story. Here, we see the presence of Nemes' upbringing in Central Europe during the First World War. It also reflects his later escape from Hitler's persecution of the Jews before the Second World War. Nemes' abstract imagery touches on a painful autobiography. But perhaps Nemes was unaware that his work was or could be regarded as a personal testimony. "Experience has fallen in value... We have not become richer in communicable experience, but poorer," writes author Walter Benjamin in a reflection on the civilisation that saw the silent soldiers return after the end of the First World War.

Many people say that it is important not to get stuck in the past. Perhaps the expression is not only about time, but also about not unnecessarily emphasising ourselves. We should appear reliable and secure by forgetting and/or holding back ambiguous and difficult experiences. At the same time, people can become speechless and mute for many different reasons and to varying degrees.

In the early 1960s, when I was of preschool age, my mother stood on our balcony on Bankogatan in Högsbo and shouted threats. She shouted at the houses on Riksdalersgatan and the forest between them. Life with her was unsettling for a child. But my mother was my mother. She told those around her that we, she and her family, were being persecuted. My mother lived in an incomprehensible and frightening reality.

In recent years, I have imagined that my mother was in a strange place together with the artist Hilma af Klint. They could meet regardless of time and space to explore together the borderland between spiritual experiences and insane hallucinations. Hilma af Klint and her contemporary friends put themselves into trance-like states when they communicated with spirit beings named Amaliel, Ananda and Gregor. But the high masters of af Klint's spiritualist world would certainly have seemed like creatures from the abyss to my mother. My mother's inner world was populated by witches, murderers and sex offenders. There were criminal lunatics and blackmailers such as Hajd, Tilbit and Verner Klägg.

It was not until middle age, after searching through public archives, that I began to understand events that had previously been hidden about my upbringing and my mother and father's lives. My father was travelling in a car that veered off the road in 1933. A motorcycle ran over my mother as she was crossing the street in 1948. Both suffered severe brain damage, the consequences of which were not apparent until much later. My parents met two years after my mother's accident. They dreamed of starting a family and living a happy life. Neither of them was completely healthy or young, but my mother and father saw each other as their best chance. This text is not about accusing anyone. Given the circumstances, everyone did what they thought was best.

The square in Högsbo was completed in the mid-1950s and was given an oversized bell tower in the form of a high-rise building without a bell. Later, in the mid-1960s, a church in the brutalist architectural style was built one block to the east. The newly built place of worship was given its own tower, which houses a church bell that regularly rings to call people to worship. Today, we can imagine the square as a surrounding antechamber to the Christian church – similar to the older trading places that for millennia were located right next to basilicas and temples. Nemes' intarsia, which my father or my older brother showed me around 1960 as an expression of modern art, could, from this perspective, serve as an external altarpiece despite its relative distance from the church interior and regardless of the fact that it is a secular work.

"Det här är en adress som inte finns #2"

Skylten vid gångstigen mellan Bankogatan och Riksdalersgatan ingår som en del av evenemanget VEMS TORG? Utställningen är ett initiativ av Högsbo bibliotek och Högsbo kyrka som genomförs med stöd av Familjebostäder i GIBCA EXTENDEDs nätverk.

Drömmen

av Lars Embäck

Högsbo var en gång landsbygd. I den tidigare delen av nittonhundratalet växte högsbotorpen upp i den backiga terrängen. Nu är stadsdelen Högsbo sedan årtionden tillbaka en del av Göteborgs stad.

Högsbos historia utvidgas och förenas med Europas nittonhundratalshistoria genom konstnären Endre Nemes konstverk "Marmorintarsia" vid torget i centrum av stadsdelen. Nemes monumentalkomposition kan tolkas som en berättelse. Här finns närvaron av Nemes uppväxt i centraleuropa under det första världskriget. Här finns den senare flykten undan Hitlers judeförföljelser inför det andra världskriget. Nemes abstrakta bildvärld berör en smärtsam självbiografi. Men kanske var Nemes omedveten om att hans verk var eller kunde betraktas som en personlig vittnesbörd. "Erfarenheten har fallit i kurs... Vi har inte blivit rikare på kommunicerbar erfarenhet, utan fattigare", skriver författaren Walter Benjamin som en reflektion över den civilisation som såg de förstummade soldaterna återvända efter första världskrigets slut.

Det finns många som säger att det viktigt att inte låsa fast sig vid det gamla. Kanske handlar uttrycket inte bara om tid utan också om att vi inte i onödan skall framhäva oss själva. Vi skall framstå som pålitliga och trygga genom att glömma och/eller hålla tillbaka tvetydiga och svåra upplevelser. Samtidigt kan människan bli ordlös och stum av många olika anledningar och – i olika omfattning.

I början av sextiotalet, när jag var i förskoleåldern, stod mamma och skrek hotelser från vår balkong på Bankogatan i Högsbo. Hon skrek mot Riksdalersgatans hus och skogspartiet däremellan. Tillvaron tillsammans med henne var orolig för ett barn. Men mamma var ju min mamma. Hon berättade för omgivningen att vi, hon och hennes familj var förföljda. Mamma levde i en obegriplig och skrämmande verklighet.

På senare år har jag i fantasin föreställt mig att min mamma i sitt inre befann sig på en främmande plats tillsammans med konstnären Hilma af Klint. De kunde mötas oberoende av tid och rum för att tillsammans utforska gränslandet mellan andliga upplevelser och vansinniga hallucinationer. Hilma af Klint och hennes samtida vänner försatte sig i transliknande tillstånd när de kommunicerade med andeväsen med namn som Amaliel, Ananda och Gregor. Men de höga mästarna i af Klints spiritistiska värld skulle säkert ha framstått som avgrundsvarelser för mamma. Mammas inre värld befolkades av häxor, mördare och sexualbrottslingar. Där fanns kriminaldårar och utpressare som Hajd, Tilbit och Verner Klägg.

Först i medelåldern, efter ett sökande i offentliga arkiv, kunde jag börja förstå händelser som tidigare varit dolda kring min uppväxt och mammas och pappas liv. Pappa färdades i en bil som körde av vägen 1933. En motorcykel körde över mamma när hon gick över gatan 1948. Båda ådrog sig svåra hjärnskador vars konsekvenser inte blev överblickbara förrän långt senare. Mina föräldrar träffades två år efter mammas olyckstillfälle. De drömde om att få bilda familj och leva ett lyckligt liv. Ingen av dem var helt frisk eller ung, men mamma och pappa, såg varandra som sin bästa chans. Den här texten handlar inte om att anklaga någon. Utifrån givna förutsättningar gjorde alla vad de trodde var bäst.

Torget i Högsbo stod klart i mitten av femtiotalet och fick en överdimensionerad klockstapel i form av ett höghus som saknade klocka. Senare i mitten av sextiotalet uppfördes en kyrka i brutalistisk byggnadsstil ett kvarter österut. Det nybyggda gudstjänstrummet fick ett eget torn och i detta torn finns en kyrkklocka som regelbundet ringer till samling. Idag kan vi föreställa oss torget som ett omgivande förrum till den kristna kyrkan lik de äldre handelsplatser som i årtusenden placerats strax intill basilikor och tempel. Nemes intarsia, som pappa och min storebror visade mig omkring 1960 som ett uttryck för modern konst, skulle med ett sådant synsätt kunna fylla funktionen av att vara en extern altarbild trots det relativa avståndet till kyrkorummet och oavsett att det är ett profant verk.

 

 

 

 

 

Högsbo bibliotek och Högsbo kyrka

med stöd från